I sin analys använder sig författarna av Douglas Rabers tre idologiska biblioteksstrategier:

• Den konservativa strategin kännetecknas av service till de traditionella besökarna. Uppsökande verksamhet, sociala tjänster eller underhållning bedöms inte som viktiga. Inom det konservativa strategin finns en stark kritik mot det sensationella och förenklade. Bibliotekets viktigaste uppgift är att hjälpa den enskilde individen att förkovra sig och utvecklas. Boken står i centrum i denna strategi, det är viktigt att läsa, särskilt klassiker. Kvalitetstänkandet är grunden och användarnas intressen sätts inte först.
• Den sociala strategin utgår från folkbibliotekets sociala ansvar. Alla medborgare ska vara målgrupp för verksamheten. Biblioteket är ett politiskt instrument i ett demokratiskt samhälle. Enligt den sociala strategin är tillgång till information en rättighet för alla. Folkbiblioteket är ingen neutral plats i samhället, det finansieras med offentliga medel. Alla ska ges samma möjlighet att utnyttja informationsresurserna, och därför ska biblioteket koncentrera sig på dem som inte vill eller kan komma till biblioteket. Uppsökande verksamhet är viktig, liksom läs- och skrivkurser och litteratur på olika språk.
• Den populistiska strategin är nyttocentrerad. Bibliotekens existens kan bara rättfärdigas om det används mycket och marknadsanpassas. Efterfrågan ska styra urvalet. Bibliotekarier ska inte ta på sig rollen som smakdomare. Folk vet bäst själva vad de vill läsa och göra på ett bibliotek. Bibliotekarierna ska i stället ge god service och biblioteken ska vara informationscentraler. Bibliotekets roll är inte att förändra hela samhället, utan att tjäna det. Det bästa kriteriet på att biblioteket lyckas med det, är att många använder sig av bibliotekets tjänster. Fokus ligger på vad biblioteket gör och inte på vad det är.

De artiklar där jag själv dyker upp förvisar mig, enligt författarna,  till populisternas skara. Och samtidigt är det inte så enkelt att det bara är ett förhållningssätt som styr. För mig är såväl den sociala aspekten som folkbildaraspekten oerhört viktig. Själv ser jag mitt förhållningssätt som snarare pragmatiskt än populistiskt. Det förhållningssättet utgår från att folkbiblioteken som vi känner dem är politiskt styrda organisationer. Det är ett faktum som bibliotekspersonalen måste förhålla sig till, oavsett om den tycker om det eller inte. Det är medborgarna, genom sina valda ombud, som slutligen avgör folkbibliotkens uppdrag oavsett om bibliotekspersonalen gillar det eller ej.
Är politikerna modiga och ser folkbiblioteket som en garant för demokrati – då får vi upprag som speglar det modet.

Det som slår mig annars när jag läser uppsatsen är hur Bibliotek 2.0-begreppet blivit allt mer mossigt. Det känns bara så 2006!
Jag tror inte längre att det finns något som man kan kalla ”Bibliotek 2.0″. Däremot kanske det finns ”Bibliotekspersonal 2.0″. Det vill säga personal som är aktiva på de sociala webbarna och som arbetar uppsökande (sociala strategin) med folkbildning (den konservativa strategin) för att t ex utjämna  den digitala klyftan.
2006 kallade jag mig pretentiöst nog för ”2.0-evangelist”. Det gör jag inte längre. Det tog jag bort när jag storstädade på bloggen i mellandagarna. (Det här är lite intressant ur källperspektiv; bloggen är ju min – jag kan ju ta bort det som författarna refererar till utan att skämmas ett dugg. Bloggen är flyktig, den är ingen tidning som sparas, den kan försvinna i morgon, eller göras helt oåtkomlig om jag så vill)

I vilket fall: det handlar inte om 2.0 – eller ännu mindre - 3.0 längre. Det handlar om hur biblioteken förhåller sig till sociala nätverk på internet och sociala webbar. Om biblioteken ska vara där och i så fall vad de ska göra. Jag tror att det handlar om tämligen traditionellt biblioteksarbete.
Det handlar om att få svar på frågeställningar som är ganska hållbara över tid: ska biblioteket finnas där folk är eller ska folket komma till biblioteket? Ska bibliotekspersonalen fungera i en politiskt styrd organisation eller har biblioteket ett högre eget värde som står över partipolitiken?

En av många tänkvärda slutsatser i denna hyperintressanta magisteruppsats:
”Just synen på det intellektuella ansvaret är en stor skiljelinje mellan olika åsiktsgrupperingar i vårt material. De flesta Bibliotek 2.0-entusiaster vill ingalunda ha total anarki, utan betonar ändå bibliotekariens roll som guide och ”lekledare”. Kanske blir en av konsekvenserna för bibliotekarierollen att den förändras till att bli alltmer individualiserad eller rent av alltmer splittrad. Skeptikerna mot Bibliotek 2.0 vill gå ett steg längre i tydliggörandet av yrkesrollen: bibliotekarien är en expert som lär ut och boken står i centrum för ett biblioteks verksamhet”

I sin analys av forskningsmaterialet hittar hon en rad aspekter på folkbiblioteket som socialt rum:

• Det politiska rummet, vilket handlar om biblioteket som en plats för det kritiska samtalet och för engagemang i samhällsfrågor genom exempelvis debatter och föreläsningar.
• Medborgarbiblioteket vilket innebär ett aktivt arbete från bibliotekets sida med att återinföra ett socialt medvetande och för att engagera medborgarna i samhället.
• Arena för socialt kapital, där man ser biblioteket som en potentiell plats för att skapa generaliserad tillit och socialt kapital.
• Den lågintensiva mötesplatsen, där biblioteket ses som en plats där olika grupper kan komma i kontakt med varandra genom att de vistas samtidigt i ett neutralt rum.
• Tredjestället, ett hem utanför hemmet med avslappnad atmosfär, där man träffas, umgås och samtalar. 
• Rum för inkludering, tillhörighet och integration, där biblioteket blir en plats där människor kan känna att de hör till och räknas, dels i biblioteket men också i samhället i stort.
  Rum för upplysning och lärande, en aspekt som hänger ihop med bibliotekets sociala funktion då biblioteket  är en mötesplats i samband med aktiviteter som har med lärande att göra.
• Det kreativa och upplevelseinriktade biblioteket, som handlar om att folkbiblioteken delvis går mot att bli kulturhus eller kulturcenter.

Via Helene Blowers blogg LibraryBytes

När information inte längre är en bristvara måste biblioteken ändra fokus till att hjälpa besökarna med att använda informationsfödet. Därför ska biblioteken inte heller vara ett arkiv med böcker, men ett kulturellt resurscenter som erbjuder medborgarna såväl upplevelser, kommunikation och information, poängterar hon.

Under julhelgen fick jag frågan om vad jag visste om keitai shousetsu och upptäckte till min stora förvåning att jag bloggat om det tidigare.
Jag misstänker att keitai shousetsu är exempel på ful-läsning som inte kommer att ses som äkta läsning av de som hyllar ett normativt synsätt. En intressant fråga är ju naturligtvis hur biblioteken ska förhålla sig till denna nya medieform som förmodligen klarar sig bra utan biblioteken. Lite som Pixi-bilderböcker. Eller hur skulle en aforistiker som Paul Celan ha uttryckt sig? Något för gänget kring kulturtidskriften Pequod att utveckla!

Barry Yourgrau den första keitai shousetsu-författaren på engelska (enligt honom själv) berättar på Salon.com mer om medieformen (klicka bort reklamen som dyker upp först). Han ger också några exempel.

Sofia Svantesson berättar mer om vad det handlar om.

Även bibliotek i England förändras. Via Peter Scott. 

En amerikansk kollega menar att hälften av biblioteken kommer att försvinna till 2020 - samtidigt som antalet platser för bibliotek kommer att öka. Alltså fler mindre och billigare bibliotek. Och eftersom det är arbetskraften som kostar mest så lär de vara personallösa eller samverkansprojekt med ”civilsamhället”. 

Projektet har utvecklats i samarbete mellan Styrelsen for Bibliotek og Medier, Copenhagen Bombay, Konform och DBC. Enligt Ting-bloggen bygger webbplatsens teknik på databasen (?) Ting. (Jag vet inte om ”databrunn” är ett färståbart begrepp här)

Webbplatsens innehåll skapas av 9 redaktioner. Sex fasta fackredaktioner bemannade med barnbibliotekarier som ansvarar för sin medieform och tre temaredaktioner som ansvarar för de temaområden som kommer att presenteras.